Väster om Virihaure Fjällvandring för eremiter

Låt oss förmoda att du tröttnat på trängseln i fjällen, Kungsleden känns som julrushen, Sarek som stadsparken en solig vårdag. Vart ställer du då din färd? Låt dig inspireras av denna tur som jag och min fjällvandrarkompis gjorde sommaren 1994. Sedan vi lämnat leden vid norska Sorjoshytta såg vi inte en människa på en vecka. Fjällkartan Virihaure 28G täcker det mesta av denna färd.

Hoppa över berättelsen, ge mig fakta!

"Lappmarksdoktorn" Einar Wallquist skrev en bok med den skönt allittererande titeln "Väster om väg". Trots att boktiteln syftar på en persons hårda öde - han försvann för evigt där - är det dess inneboende poesi som lockat mig långt västerut i fjällvärlden. Begreppet "väster om väg" har inte längre någon större förankring i verkligheten, men har inte Väster om Virihaure också en viss klang?

Sent en eftermiddag steg vi ombord på Norrlandsflygs stora Sikorsky vilket besparade oss två, tre dagars vandring, till priset av en packe surt förvärvade hundralappar. Något lomhörda klev vi av i Staloluokta och satte kurs söderut längs leden mot Staddajokk. Vi gick ett bara kortare stycke innan vi slog läger och började laga till färskmaten vi hade med oss. Sen skulle det bli mest torrmat och någon "lyxkonserv".

Vi fortsätter efter leden. Det är ingen trängsel, men en och annan vandrare möter vi i alla fall. Vi går till "konsul Perssons stuga", Sorjusjaurestugan. Den ligger mycket vackert vid ett vattenfall där Sorjusjaure rinner ut. Vi övernattar där även om vi inte har någon egentlig anledning. Nu kan man i alla fall säga att man sovit på ett ställe där Dag Hammarskjöld övernattade en gång. Trots att stugan bara har två små rum fanns det en stugvärd där, med fru och hund. De hade ett tält på gårdsplanen att bo i när stugan var full.

Sorjusjaure

Mot Norge! Gränsen utgörs av en gul plåtskylt med texten "Riksgräns" på ena sidan och "Riksgrens" på den andra. Tullen syns inte till. Sorjoshytta är låst, som de flesta norska stugor, men att döma av det som syns genom gardinspringorna är det ett trevligt ställe. En mindre hytte är öppen men vi fortsätter någon kilometer till andra sidan bajit Sorjosjávri som det stavas på norska kartan.

Blåmannsisvatnet

Västerut, över passet till Blåmannsisvattnet. När man kommer upp är utsikten över Blåmannsisen faktiskt rätt sevärd. Vi har ingen utrustning för glaciärvandringar utan följer Skagmadalen mot nordost. När vi slår läger känner vi oss som hemma för vi är något hundratal meter in i Sverige. En namnlös bergknalle får bli målet för kvällsvandringen. Fin utsikt mot glaciärerna.

Leirvatnet med Blåmannsisen

Vattendragen från glaciärer av Blåmannsisens format är inget man vadar utan vidare. Därför fortsätter vi längs Leirvatnet, Kasakjaure och Kasakluoppal till den bro som finns där. Vi tänker slå läger vid stranden av Sierkaluokta så vi trotsar kartans videsnårsvarningar och kämpar oss ner till en fin sandstrand. Det var en varm dag! Tyvärr är inte badtemperaturen den angenämaste, men en tvätt i sjön blir det. Videsnåren som nyss hindrade oss värmer nu i stället vårt kvällskaffe. (Givetvis bara torra, nedfallna grenar, vi är ju i en nationalpark!)

Utsikt mot Sarek

Värmen fortsätter. Vi rundar Raddujaure. Södra stranden är rätt jobbig att ta sig förbi, videsnåren gör sitt bästa för att stoppa oss. Vi tvärar över Radduvares östra utlöpare och slår läger vid Rakojåkkå. Mitt i natten vaknar vi av åskdunder. En kallfront kommer och gör slut på de senaste dagarnas tropikvärme.

Matrast

Hittills har vi inte haft några svåra vad. Nu står vi vid en större jokk. Två vadställen är markerade på kartan och vi kommer över utan egentliga svårigheter även om det var rätt djupt. Värmen de senaste dagarna bör ha satt fart på snösmältningen. Man kan alltså anta att det var "svårt" när vi gick över och att det sällan är några problem att vada här. Vi vandrar vidare norrut förbi Rakojaure och Rastesjaure. Vi har hört talas om Trolldalen och tänker gå dit. Dagen började med "hyfsat gråväder" men när vi går upp mot Trolldalen börjar moln och mark mötas. Vi vänder innan vi kommit fram till stupen på norska sidan.

Författaren avspanar
fjällvidderna

Nästa dag regnar det. Kraftigt. Kuotelisvare rundas på södra sidan. Vi vadar Hurrejåkkå och vandrar österut uppför sluttingarna till den lilla sjön Pakterisjauratj. Där lunchar vi i tältet. Sen får tältet stå kvar i förhoppning om bättre väder nästa dag.

Vädret ändrade sig. Frågan är om det blev bättre. Tropikvärmen är tillbaka, gårdagens regn ångar, vinden är nästan obefintlig och myggen stortrivs. Vi vandrar mot nordost bort över platån. Vi har den svaga vinden i ryggen och myggsvärmarna har ingen svårighet att hänga med i vandringstempot. När det kommer en kraftigare vindpust vänder vi oss om och njuter av svalkan så länge den varar. När man sedan vänder sig om visar det sig att myggsvärmarna sökt lä bakom ryggsäcken och går till angrepp med förnyad styrka. Vi slår upp tältet på sluttningarna av Keukesvaratj, med vacker utsikt över Sallohaure. En småvuxen, nyfiken och orädd älg stryker runt tältet. Antagligen en fjolårskalv.

Dagen efter ser vi en stor älgko. Vi gissar att det är mamman till lilla älgen vi såg i går. När vi närmar oss Sallohaure sameviste ser vi de första människorna sedan vi lämnade Sorjoshytta. Vi börjar få ont om bränsle och tältar utanför Kutjaurestugan. Ett par paket bacon plockas fram. Det bedöms som ätbart efter mycket luktande. Medan makaronerna kokar i en stor kastrull knapersteker vi baconet i en redig gjutjärnspanna. Härliga dofter sprider sig i stugans kök.

Vi fortsätter Padjelantaleden mot Vaisaluokta. Ryggsäckarna är lätta och vi har ätit och vilat. 18 km lättvandrad led avverkas i rask takt. Kanske lite onödigt raskt. Vi får sitta hela eftermiddagen utanför Vaisaluoktastugan i väntan på båten över till Ritsem.

Fakta

Landet väster om sjöarna var verkligen öde. Här får man klara sig själv. Vi hade inga svårigheter med vadställen på den väg vi valde.
Vill man inte flyga till Staloluokta kan man ju alltid gå dit. Det tar tre dagar extra. Att gå Padjelantaleden söderut bjuder på underbart vackra vyer mot Norge och Sulitelma. En annan väg är att starta i Sulitelma (samhället alltså) i Norge och därifrån gå mot Sorjoshytta.
Jag vet inget om förhållandena på Blåmannsisen. Rent allmänt anser jag att man inte skall gå över glaciärer utan att vara utrustad för det. Jag har firat ner mig i glaciärsprickor så jag vet att jag inte vill falla ner i en!
Trolldalen lär vara mycket vacker med branta stup. Vi kom inte dit på grund av dåligt väder, men enligt vad jag hört så är det värt besväret att ta sig dit.
Sista delen av leden mot Vaisaluokta saknas på "28G". Du hittar nog dit ändå. Följ leden!

Nu skriver jag inte mer. Jag antar att den som vandrar här också vill planera allt själv.

Tråkiga nyheter. Jag har just nu (2000-02-13) fått veta att bron över Tukijåkkå är borta och inte ska byggas upp igen. Det innebär att exakt denna tur är svår att återupprepa om någon skulle vilja göra det. Ett alternativ är att ordna båtskjuts i Staloluokta över sjön. Det finns ingen reguljär trafik utan man måste komma överens med någon båtägare i samevistet. Om man inte är helt besatt av att slippa träffa andra vandrare så är leden söderut genom Padjelanta vacker och väl värd att vandra. Annars får man väl hitta på ett sätt att förlänga turen på västra sidan.

I boken "Fjällsmultron" (kan beställas från Utsidan, www.utsidan.se/bocker_film/) kan du hitta fler beskrivningar av området.

Foto: Per Ermanbriks

Åter till vandringssidan.