Kärlek, svett och enkelpaddel

Övre Vanån
16 - 18 maj 2003

Hatten av för canadensarpaddling i fors!

Surfa på vildmarksvågen! Det är inne att leva vildmarksliv. Kajak i all ära, men trapperliv med enkelpaddel och canadensare är helt enkelt lite coolare, så är det bara. Glöm inte standardattributen - rutig flanellskjorta, Moskoselkåta och sprakande lägereld. Läs om min premiärpaddling på fors med canadensare. Platsen är Vanån mitt i de mörka och mytomspunna Älvdalsskogarna...

Kanotinspektion.

En bukett paddlar.

Att bygga sin egen canadensare kan tyckas vara ett oövervinnerligt mastodontprojekt. Per vet, han har varit där och insatsen av över 400 timmars svett och pillande gav utdelning i form av en utsökt vacker kanot för en person byggd i trä med glasfiberöverdrag. Som om inte det var nog kastade han sig sedan raskt över till nästa projekt - färdigställandet av en tvåmanscanadensare efter en amerikansk 1800-talsritning. Per lever varje sann kanotälskares våta dröm - att få paddla sitt eget hantverk nedför vitskummande forsar, brusande älvar och harmoniskt slingrande åar. Att paddla en egenhändigt byggd träkanot är något helt annat än att sitta och driva fram en plastdito. Trä är ett levande material som ständigt skiftar karaktär beroende på miljön. Som i detta fall är Vanåns bitvis vitskummande men också stundtals vattenfattiga bäckfåra. Och då är vi ändå här i mitten av maj, då vattenståndet fortfarande är relativt högt. Vanån har sitt källflöde långt norrut i Älvdalsskogen, rinner genom Tennängets fäbodar och slingrar sig sedan vidare genom en dalgång parallellt med Västerdalälven och mynnar ut i denna i Vansbro.

Tidig kylslagen morgon utanför Tennängskojan.

Kanoterna läggs i 11 km uppströms Tennänget.

Vårt natthärbärge den här sena, nattsvarta och regniga fredagskvällen blir Tennängskojan som ligger nästan mitt i Vasaloppsspåret. Ljuset från bilarnas strålkastare hjälper oss att hitta rätt packtunna och visar vägen in i övernattningsstugan. En frisk doft av trä slår emot oss när vi gläntar på dörren och det mesta i stugan verkar vara nytt. Jag brer ut min sovsäck på en av britsarna och kryper ner. Imorgon börjar äventyret - min första canadensartur på fors! Snart sover jag gott på samma plats där självaste Gustav Vasa övernattade en gång för länge, länge sedan.

Äntligen dags att paddla!

Kanoterna väntar på att bli ivägpaddlade.

Tennänget, som ligger i en sänka mellan Mångsbodarna och Risberg, är känt för att vara det riktiga köldhålet utefter Vasaloppsspåret. Temperaturer på ner mot -50°C har noterats! Ett faktum vi småhuttrande blir påminda om nästa morgon. Fram med stormköket och på med tevatten. Brrrr! Den varma vätskan rinner välgörande nerför strupen. När morgonbestyren är avklarade inleds ett tidsödande företag med att först köra ut oss alla plus kanoterna till startplatsen. Sedan kör två bilar iväg till paddlingens slutpunkt för att sedan lämna kvar en av bilarna att återvända till oss andra i den andra. Hänger ni med? Några timmar senare är kanoterna färdigpackade och vi klara för start. På med underställ, regnbyxor, gummisandaler och flytväst. Jag, ovetande om vad som komma skall, knäpper även på mig hjälmen, medan de andra låter sina ligga nära till hands i kanoten. Bäst att vara förberedd på det värsta…

Uppvärmning.

I forsens virvlar.

Vem sitter fram och vem sitter bak? Handlar det om slätvattenspaddling är det ju akterpaddlaren som agerar roder och håller kursen. Förpaddlarens uppgift är främst att driva fram ekipaget. Men nu är det dock fråga om forspaddling och då är spelreglerna lite annorlunda. I en fors är det gott om stenar som sticker upp lite här och var. Ibland syns de inte ens men lurar under vattenytan. Förpaddlaren måste då hålla utkik efter hinder utmed vägen och eftersom han sitter längst fram ser han dem först. Därför blir det ofta så att platsen i fören viks åt den mest erfarna paddlaren. Däremot har akterpaddlaren fortfarande en nog så viktig uppgift att styra kanoten och snabbt hänga med i förpaddlarens svängar. Ett jobb som inte alltid är helt lätt visar det sig snart.

Glada miner.

Hatten av för canadensarpaddling i Vanån.

Jag blir alltså tilldelad platsen i aktern. Min försiktiga fråga 'OK, med aktern menar ni bakdelen på kanoten?' möts med frågande blickar och kvävda suckar. Självklarheter för de proffs som jag har turen att vara omgiven av. Hanno har paddlat respektingivande Snake River i Canada. Bosse är minst lika duktig på matlagning som på att likt en gondoljär i Venedig driva fram en kanot i stående position. Kanotbyggaren Per vet vi redan alla vem han är och Ralf är en sån där inbiten friluftsmänniska som det står skrivet ”mångårig erfarenhet” i pannan på. Annika var med på en liknande tur förra året, så jag och Frans är de enda nybörjarna. Taktiskt nog avslöjar Frans inte lika mycket okunskap som jag utan suger mest i sig Ralfs goda råd som en svamp. Det här ska bli spännande!

En god stärkande lunch är viktig.

Forspaddling är så himla kul!

'Vanån är en välkänd paddlingssträcka men främst då de nedre delarna. Landskapet består mest av barrskog och ån slingrar sig ofta i meandrar. Etappen börjar ca 11 km norr om Tennäng där vägen längs östra sidan tangerar ån. Det blir mycket forspaddling omväxlande med lugna meandrande sträckor. En kort dagstur för vana paddlare med erfarenhet av forsränning.' står att läsa i en beskrivning av sträckan, men vi förlänger turen med en dag och paddlar ytterligare några kilometer nedströms Tennänget.

Jakt! Attack! Spaning!

Ibland lite lugnare paddling.

Vanån är också ett populärt fiskevatten med ett rikt harrbestånd. Är det Harren Harry vi bankar livlös när kanoten ännu en gång går på grund i vattenfattiga Vanån?' skämtar vi. Ett gott sinne för humor underlättar och ett visst mått av galenskap är nödvändigt för att kunna njuta av en sådan här tur. Överraskningarna duggar tätt och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Klippan Per framme i fören gör ett mycket bra jobb som hela tiden lyckas välja den bästa vägen i virrvarret av stenar och forsande vatten. Det blir ett otal bakvatteningångar, traverser, krysstag och stödtag. Jag gör mitt bästa för att hänga med i svängarna.

Den första riktiga forsen kommer vi omöjligen att kunna bemästra torrskodda. Det är jag helt övertygad om när vi rekognoserar den från en bro. Per pekar ut den bästa vägen. Den får det bli. Något tveksam sätter jag mig i kanoten och sakta närmar vi oss dagens första prövning. Adrenalinet strömmar till när jag känner hur vattnet griper tag om fören och suger den till sig. Innan jag hinner tänka något mer har vi den bakom oss. Forsen alltså. Vi fixade det! Stärkta av framgången styr vi vidare mot nästa utmaning.

En snabbt avklarad lunch bestående av pulversoppa och knäckebröd med tubost vore ett hån mot matlagningskonsten. När Bosse lagar mat är halvfabrikat och hafsverk bannlysta. Han har komponerat alla måltider under turen och han gör det med den äran. Vår första lunch blir en härlig föraning om vad som komma skall. Wokade grönsaker med kassler i sötsur sås serverat med cous cous. Det väldoftande matoset skiljer sig uppfriskande från pulversoppans syntetlukt. Efter en tur i Bosses sällskap förväntar man sig friluftsmat i klass med marinerad entrecôte och flamberad fruktsallad för all framtid.

En stunds meditativt slätvatten innan forsen tar vid.

Täta, vildvuxna Älvdalsskogar ramade in vår färd.

På väg mot dagens lägerplats avverkar vi framgångsrikt ännu ett par forsar och passerar ett sel med det intressanta namnet Åbögen. Ståtliga lärkträd ramar bokstavligt och bildligt in vår resa. Här och var har de lummiga barrträden tvingats ge vika och fallit ner i det svarta åvattnet. Vi möter inte en enda människa på hela turen. Vanån med sina omgivande täta Dalaskogar skänker verkligen sann njutning åt en vildmarkstörstande storstadsbo. Vi summerar dagen och konstaterar att det har gått mycket bra. Kanoterna har fått några extra skrapsår att skryta med. Särskilt hårt har Vanåns vassa stenar gått åt Pers träcanadensare. Men han hävdar bestämt att det måste synas att kanoten används.

Smaka på boktitlar som "Song of the Paddle" och "Canoescapes". Mannen bakom dessa böcker och många fler därtill, Bill Mason (1929-1988), kallas ofta ”Mr Canoe” och är kanadensaren som inspirerat en hel värld av kanotfantaster till härliga vattenäventyr och eget kanotbyggande. I en av Masons böcker hittade Per ritningen till sina egna kanoter. Att bygga en egen kanot handlar inte bara om att samla ihop material och sedan sätta ihop det. Blod, svett och tårar i all ära, men störst av allt är som bekant kärleken och de starka känslorna man utvecklat för det egna hantverket växer sig bara starkare med tiden. Allt enligt Per och jag kan bara intyga att det stämmer. Knästående med en bit liggunderlag hoprullat under sig talar han engagerat om hur viktigt det är att "känna kanoten" och "komma närmare den". För egentligen handlar ju allt om kärleken till sporten. Oavsett om det handlar om yxkastning, fotboll eller kanot. För att bli riktigt bra på något måste man hela tiden sträva efter att utvecklas.

På kvällen ligger jag i tältet och tar hand om blåsorna på mina paddelovana handflator. En ihärdig hackspett får stå för bakgrundsmusiken denna kylslagna och klara kväll som sakta övergår i nattmörker. Vanåns forsar, sel och natursköna omgivningar väntar på oss. Imorgon antar jag utmaningen ännu en gång, med vidöppna sinnen.

Text och bild: Petra Månström