28 juli - 6 augusti 2002



En sommarvandring i Sareks nationalpark

Äntligen har den "rullande ettårsplanen" genomförts. Det där som alltid skulle göras nästa sommar. Den här sommaren blev det av, en Sarekvandring med Uppsala lokalavdelning av Friluftsfrämjandet. Turen lockade tio deltagare och med ledare var vi totalt tolv personer som styrde stegen in i vad som omväxlande kallas "vår sista vildmark" eller "samisk kulturmiljö". Här kan du läsa den "officiella" - men förhoppningsvis inte tråkiga - dagboken. En version med mera känslor hittar du på Petras hemsida http://aventyr.madir.se/ (Klicka på Reseberättelser - Sarek en kärleksförklaring) De svartvita bilderna har jag plåtat med den gamla "nostalgikameran".

Vår färd följde ungefär "Sarek sammanfogat" på vår tipssida. Vi gick Änonjalme - Ruotesvagge - Alkavagge - Neitarieppvagge - Sarvesvagge - Njåtsosvagge - Tjuoltavagge - Vallevagge och Prinskullen till Kvikkjokk.
Har du fjällkartan BD10 framför dig är det lättare att följa med i texten. Du kan också använda Lantmäteriets tjänst Kartsök. Skriv Sareks nationalpark i sökrutan.

Lördag 27/7 - Avresa

Norrlandståget som alltid gått 18-och-nånting avgick i år 17.55. I detaljprogrammet stod det "alla som inte har nerver av stål infinner sig i god tid innan avgång". Åsikten om vad som som var god tid varierade mellan en timme och fem minuter.

Söndag 28/7- En uppvärmning

Båten som ska ta oss över Akkajaure, under en hotande himmel.

Akka under dramatiska moln

Efter tågets ankomst till Gällivare fortsatte resan med buss till Ritsem. Där for vi vidare med båt över till Änonjalme. Klockan var lunchtid med råge och vi stannade vid första bästa bäck och lagade lunch. Det hade inte varit tillfälle att äta något under dagens resa.
Därefter fortsatte vandringen längs Padjelantaleden. En frestande genväg hade varit att gå mellan Sjnjuvtjudis och Akka men detta betyder att man måste vada Suottasjåhkå. Jag hade hört att detta vad skulle vara "förrädiskt" så vi fortsatte i stället mot broarna nära Kisurisstugan. Vädret var varierande. Regn och uppehåll om vartannat så man aldrig visste om man skulle ta på regnstället eller inte, eller om man skulle ta av det när det tycktes sluta regna. Tältplatsen blev en kulle några kilometer innan broarna. Det var rätt så mycket knott och mygg.

Bron över Vuojatädno

Första lägerplatsen

Här inträffade det första "haveriet". På gruppens enda ryggåstält lossnade den öljett där stångens spets träs in från tältduken. Resultatet blev att stången gick rakt genom yttertältet. Genom att offra locket till en plastburk lyckades vi ordna en slags platta som höll stången kvar på insidan.

"Ett ryggåstält av prima segelduk och storleken 2x2x2 m väger med stag och pinnar men utan de två stängerna, som kunna användas till vandringsstavar, omkring 15 á 18 kg"
Axel Hamberg, "Sarekfjällen", 1922
Men det fanns trekilos tält även på den tiden - i siden!

Måndag 29/7 - Vi går in i Sarek!

Vi fortsatte vandringen mot broarna någon kilometer före innan Kisurisstugan. Där möts de tre stora nationalparkerna Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta. Där finns stora informationstavlor om parkerna och där berättade Bertil att han fått denna Sarekvandring i 60-årspresent av sina barn och han nu äntligen befann sig i Sarek dit han velat komma hela sitt liv. Han hade en av sina söner med sig som bar den tyngsta packningen. Annars hade det kanske inte varit så mycket till gåva!
Vi fortsatte förbi Gisuris där vi irrade runt lite i videsnåren innan vi kom rätt. Lunchplatsen blev en smula kall och blåsig. Målet för dagen var att vi skulle tälta utanför Nijakvágge men vi kom inte ända fram.
 

Andra lägerplatsen

Senare på kvällen blev vädret "en smula blåsigt". Tältplatsen var en avsats på fjällsidan med en ås i vindriktningen men vi blev ändå tvungna att gå ut och lägga sten på tältpinnarna. Myggen blåste i alla fall bort.
Här inträffade haveri nummer två. En båge i Lenas tält knäcktes av vinden så hon fick flytta in till Anders och Bertil i deras rymliga tält. Vi kunde laga tältbågen morgonen efter med hjälp av skarvhylsan som dessbättre fanns i påsen. Det började illa men det blev dessbättre det sista som gick sönder. Det reparerade ryggåstältet red ut blåsvädret utan att gå sönder.

Tisdag 30/7- Till Smailaträffen

När vi passerade Nijak kan man säga att vi gick in i den stora dalgången Ruohtesvágge som man följer ända till Smailaträffen. En hyfsad stig går längs hela dalen. Vid det lilla berget Ruohtesvárásj (ändelsen -sj betyder "liten") passerar man dalens högsta punkt och därefter väntade vårt första riktiga vad. Det gällde att vada början av Smájlajåhkå som kommer från glaciären Oarjep Ruohtesjiegna. Det visade sig vara rätt så lätt även om det var så djupt att vi måste ta av oss och vada i sandaler.
Efter en rätt lång dag, som blev lite längre av att vi dagen innan inte kommit fram riktigt dit vi skulle, kom vi fram till Smailaträffen. Platsen ligger som ett nav mitt i Sarek och kallas så för att både vandrare och dalgångar träffas här.

Glada miner trots elastisk binda runt foten!

Ett mindre(?) vad i Ruotesvagge

Efter en mindre palaver om bästa stället började vi sätta upp vår lilla tältstad. Vi var tolv personer i gruppen och av rutiga skäl och randiga orsaker var det fyra ensamtältare. Alltså skulle vi hitta plats för åtta tält. Så småningom blev alla tält resta på en liten "Dux-fjädrande" kråkris- och dvärgbjörkhed med Sareks enda "bekvämlighetsinrättning" strax intill. På denna välbesökta plats har man nämligen gjort ett undantag och byggt ett dass. Det finns också en soptunna och en hjälptelefon, samt en låst stuga som används av tillsynsmännen.

Onsdag 31/7 - Vilodag eller "vilodag"

Natten blev rätt regnig och på morgonen var det grått och låga moln. Därför var vi bara tre som gick iväg för att försöka ta oss upp på Svarta Spetsen, det berg som utgör den västra "dörrposten" i passet mellan Oarjep Sarekjiegna och Tjågnårisjiegna. Det är verkligen spetsigt. Tre av sidorna är stup på flera hundra meter men den fjärde är en rätt måttlig sluttning. Det är dock väldigt stenigt och man måste vara lite försiktig mellan stenblocken. Uppe på toppen är utsikten magnifik. Berget saknar höjdsiffra på kartan men enligt Claes Grundstens bok är det 1820 meter högt.

"Vid bergsbestigningar bör man gå mycket långsamt uppför och aldrig stiga mer än 300 m per timme"
Axel Hamberg, "Sarekfjällen", 1922
Gammal sanning gäller än.

Vi börjar se vårt mål	Sen försvinner det i dimman
Lunch innan "toppförsöket"	På toppen! Petra är bergkramare

De som inte ville gå upp på toppar ägnade sig i stället åt fågelskådning i deltalandet nedanför Smailaträffen. Bland annat fick de se en havsörn sitta och äta på något.
En liten jåkk hade bildat en pöl ett stycke från vårt läger så vi kunde ta ett bad utan att utsätta oss för Smájlájåhkås brusande, slambemängda och iskalla vatten.

Torsdag 1/8 - Gräshedar i Alkavagge

Även om Alkavagge nu ska stavas Alggavágge kommer nog de flesta av oss "gamla" fjällvandrare att fortsätta använda den tidigare stavningen. Dalen är så välkänd och namnet väl etablerat.

Skavsåren plåstras om

Gräshedarna i Alkavagge

Innan man kommit dit ska Guohperjåhkå (Kuoperjåkkå) vadas. Det visade sig vara lätt. Det var torrt i Sarek i år. Efter vadet väntar en mindre uppförsbacke innan man kommer till Alkavagges gräshedar. Flera kilometer lättvandrad gräsmatta ger fjällvandraren en angenäm färd. Eftersom vår tanke var att gå över till Sarvesvagge via Niejdariehpvágge gick vi över på södra sidan av dalen. Där finns det lite videsnår men på det hela taget går det bra att passera dessa om man följer renstigarna. Spår av kängor visade att vi inte var de enda mänskliga vandrare som gjorde just så.
En bra tältplats hittade vi på en kulle alldeles innan uppgången till Niejdariehpvágge. De som föll för grupptrycket badade i den iskalla glaciärbäcken nedanför.

Fredag 2/8 - 250 meter upp, dubbelt upp

Niejdariehpvágge är en passage mellan Alkavagge och Sarvesvagge. Pasströskeln ligger på lite drygt 1160 meter så vi hade en rejäl stigning framför oss. Det är viktigt att man inte går för nära jåkken där det är brant och stenigt. Högre upp är det mycket planare. Det upptäckte vi så småningom...

Nedre delen av Niejdariehpvágge är så brant att vi kastar skugga på motsatta sidan

Uppe! Utsikt över Luottolako och Pårte.

När man kommer upp öppnar sig utsikten mot Luohttoláhko, Pårek och massiven sydväst om Rapaselet. Ända ner i Rapadalen ser man inte. Hade bron över Luohttojåhkå funnits kvar hade vi gått över Luohttoláhko. Nu valde vi i stället att gå Sarvesvagge västerut. Jiegnavakkjågåsj, som jag mindes som en jåkk där man måste ta av kängorna för att vada, klev vi rätt över. Åtminstone vi som hade höga kängor.
Därefter väntade dagens andra stigning upp mellan Tjågnåristjåhkkå och Tjågnårisvárásj. Väl uppe vill man gärna tro att man är framme, men det är fortfarande fyra kilometer till översta sjön i Njåtsosvagge. Man kan visserligen tälta på "platån" men vi ville komma ner till de pampiga sceneriet vid sjöarna.

Sjöarna i Njåtsosvagge

Tältplats på en udde i den övre sjön

Dagens tältplats blev en udde ungefär mitt på den översta sjön. De mest badsugna tog ett dopp i sjön som var betydligt varmare än gårdagens glaciärbäck. Kvällen var kall och blåsig och flera åt sin middag i tälten. Det vanliga är annars att vi äter middag tillsammans utanför tälten. Är det gruppresa så är det!
När vi fått upp lite kroppsvärme och fått på en varm tröja så blev det till sist ändå en gemensam pratstund utanför tälten.

Lördag 3/8 - Två stora dalgångar

Vandringen fortsatte längs sjöarna i övre Njåtsosvagge. Alldeles nedströms den tredje sjön är det lätt att vada. Och jag menar verkligen "alldeles nedströms". Man kan nästan säga att man vadar i sjön. Vid vadet upptäckte Anders att hans hans kamera var kvar vid förra raststället. Vi fick en extra paus medan han joggade tillbaka för att hämta den.

Därefter väntade backen upp mot Goabrekjávrásj. Ännu en backe av samma dignitet som gårdagens. Genom att vi sneddade uppför Tsahtsas utlöpare blev det inte så brant upp, men i gengäld blev det brant skrågång.
Vadet över Tjuoldajåhkå gjordes en halv kilometer från änden av sjön Låptåvákkjavrre. Även detta vad gick att klara med höga kängor, fast jag mindes det som större. Vi slog läger på 700-metersnivån nere i dagens andra stora dalgång, Tjuoltavagge. På kvällen gick några stycken på promenad och tittade på den forsande jokken och utsikten. De såg en stor älgtjur med kikaren. Vinden mojnade på kvällen och det blev varmare.

Här övertar Göran dagboksskrivandet

Söndag 4/8 - En lång dag!

Fint väder igen för sjätte dagen i rad! Det var första morgonen som det blev varmt i tältet av solen. Vindstilla, men jag såg bara en mygga vid frukost. Vi har faktiskt inte behövt använda myggmedel efter första kvällen!
Efter frukost gick vi ner i dalen och vadade Buojdesjåhkå innan den gick ihop med den andra jokken. Sedan sneddade vi genom ris och morän förbi Ruonas och Habres och gick sedan rakt upp för sluttningen så vi kom upp på överdelen av Vallevagge.

På väg upp

Övre delen av Vallevagge

Mycket tuff stigning! Nedför Vallevagge (stenigt och en del snö) sedan på skrå i stigningen upp mot Vallespiken, det var inte så roligt, både brant och skaplig stigning. Ned mot Vallevarre och sedan tältade vi vid sjön mellan höjden 863 och höjdkurvan 920. Vi startade kl.09.30 på morgonen och kom fram c:a 20.00. 10,5 timmar, pust! Klart tuffaste etappen, t.o.m. Per tyckte att det var lite väl hårt!

Måndag 5/8 - Mot Kvikkjokk

Vaknade och gick ur tältet ca.06.15. Det hade varit frost igen på morgonsidan. Helt stilla, varmt och sol från en klarblå himmel. Vi gick över Vallevarres böljande kullar, rastade vid rengärdet och beundrade utsikten. Sedan besökte vi Prinskullen och efter det brakade vi utför mot Kvikkjokk. Det var en ganska jobbig nedförsbacke i skogen, brant! Det var en hel del skog som var omkullblåst också.

När vi hade kommit ner till älven fick Per kontakt med Björn Sarstad, en trygg norrlänning, som skjutsade oss över älven. Efter älvfärden gick vi upp till vandrarhemmet och när vi hade checkat in blev det en glass och senare bastu och en öl. Satt en stund vid forsen tillsammans med några andra ur vår grupp och på kvällen blev det micrad pyttipanna!

Tisdag 6/8 - Turistande

Efter en avslappnad morgon med besök på affären, i kyrkan och inmundigande av en glass så åkte vi buss till Jokkmokk. Vi besökte Ájtte samemuseum som visade sig vara ett litet fint museum. Efter Ájtte var vi några stycken som gick till Edvin Nilsson och såg hans fotoutställning som var mycket intressant. Bertil och jag köpte varsin bild av den vackra nornan. Efter att ha ätit en god pizza bar det av mot busstationen för vidare färd mot Murjek. I Murjek steg vi på tåget och nästa morgon var jag hemma i Gävle igen. Lite ledsamt var det att skiljas från alla goda vänner som man hade fått men vi ses ju i höst vid återträffen.

Per skriver vidare

Onsdag 7/8 - Hemma i Uppsala

Efter att vi vinkat adjö till Göran fortsatte tåget mot Uppsala. Knappt hade konduktören sagt att tåget var i tid förrän vi kom fram till ett ställe där banarbeten pågick! Förseningen blev dessbättre inte särskilt stor. När alla kramat adjö av varandra fortsatte Ann-Marie till Stockholm. Några av oss gick till Kafé Broström och tog en långfika med smörgåsar och mycket fjällprat. (Denna gratisreklam därför att innehavaren är god vän med en av deltagarna, och skulle egentligen ha varit med om hon kunnat ta ledigt!)

Blommor

Vi hade blomsterfolk med oss. Bertil och Per N. tjänstgjorde som levande uppslagsverk. Här är listan på växter vi såg på mer än andra, för det fanns naturligtvis fler. Du hittar dem och andra på "Den virtuella floran" http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html och sedan skriva ett namn i sökrutan eller också genom att klicka på länkarna nedan. (Samtliga länkar är externa och öppnas i ett nytt fönster.)

Fåglar vi såg

Vi som vandrade

	Ledare
	Per Ytterberg, Uppsala Jag som länge hade funderat på om det här kunde locka deltagare.
	Petra Månström, Uppsala Ny i ledargänget. Henne möter ni säkert på framtida vandringar. Petras hemsida http://aventyr.madir.se/
	Deltagare
	Per Nilsson, Västervik Multisportare som kunde mycket om blommor och fåglar. Per har också några bilder på sin egen hemsida
	Bertil Schelander, Uppsala Kunde också mycket om blommor, och allt om fåglar.
	Anders Schelander, Stockholm Den förre Schelanders son. Agerade sherpa åt pappa.
	Ann-Marie Franzén, Lådna Bytte sommarträngseln på skärgårdsön mot lugnet i Sarek.
	Carola Bardage, Uppsala Sade att hon länge funderat på vandring i Sarek. Nu blev drömmen sann!
	Lena Strindelius, Uppsala Hade inte sövt ner katten Eskil och lagt honom i en kartong medan matte var i fjällen. Det var visst bara en fjällmardröm.
	Helena Boström, Enköping Masserade våra ryggsäcksplågade ryggar.
	Karin Nillius, Uppsala
	Anna Jeffner, Uppsala
	Göran Nilsson, Gävle Missade det avslutande kramkalaset eftersom han steg av tåget redan i Gävle.

En tanke om frihet.

Har ni tänkt på att det bara är att axla ryggsäcken och ge sig ut i den svenska fjällvärlden? Det finns just inga regler. De som finns får väl ändå oftast sägas vara  rätt förnuftiga.

Men det jag tänker mest på är att det inte är "kvoterat", du går var och vart du vill, slår upp ditt tält där du känner för det, du ska inte anmäla dig på något parkvaktskontor och det kostar inget. Naturligtvis kostar kost, logi, resor och annat men det är ingen avgift för att beträda själva marken.

Tänk om det var kölista till Sarek! Jag kan tänka mig att de finns de som skulle vilja ha det på det sättet. Jag tror också att de som tänker så är de som av någon anledning tror att de skulle gå utanför reglerna eller att de skulle ha fördel av dem.

För mig är denna frihet oerhört viktig. En fjällvärld med "trekking permits" är en förlorad fjällvärld. Låt oss hoppas att vi kan behålla det jag kallar "anarki under ansvar"! Inte för att jag ser något större hot eller orsak till att det skulle ändras, men bara tanken...

"webbmaster" Per

[ Första sidan ] [ Friluftstipset ] [ Dagboken ] [ Länkar ] [ Kontakta oss ]