Den flytande jorden,
nära döden-upplevelser och
andra berättelser

Text: Petra Månström
Foto: Petra Månström, Per Ytterberg och Greger Lindkvist
Klicka på bilderna för en förstoring

Pricken över i:et på en fjälvandring är en lyckad topptur. Här är vi på väg mot Sveriges fjärde högsta topp - Kaskasatjåkka (2076 möh), som sägs bjuda på bättre utsikt än självaste Kebnekaise.

Rautasjaure betyder "Rödingsjön". Huruvida den rymmer gigantiska rödingar eller ej fick vi aldrig veta den där måndagskvällen. Däremot fick vi ännu en gång uppleva fascinationen över hur en tunn tältduk kan erbjuda ett så överlägset skydd mot piskande regn och knott...

"Vad läbbigt!" "Precis som en vattensäng!" "Coolt!" "Kolla, marken gungar ju!" Utropen duggar tätt. Naturligtvis måste jag ut ur tältet och kolla vad det är som fångat de andras uppmärksamhet. Jag ser Andreas sitta på knä och pilla i marken medan de andra hoppar omkring. Under deras fötter ser man tydligt hur marken gungar, ungefär som om man hoppar på en vattensäng. Vad är det frågan om? Andreas förklarar fenomenet för oss. I marken finns jordarterna mo och mjäla. Sammanhållningen mellan dessa jordpartiklar är svag. När man hoppar på markytan skiktar partiklarna upp sig och marken råkar i s.k. flytning. Efter ett tag upphör skiktningen och då blir ytan fast igen. Fenomenet gör att dessa jordar lätt drabbas av vattenerosion.

Vi är upprymda en lång stund efteråt. Det känns som om marken talat till oss, som om den är besjälad. Är det naturens sätt att välkomna oss hit till fjällen? Eller är budskapet rent av det motsatta? Den som lever får se...

Regnet strilar oupphörligt och knott och mygg slåss om vår uppmärksamhet. Det är måndag eftermiddag, men det bryr sig ingen om eftersom vi är på fjället. Vi svettas under regnställen och det kliar under kepsen. Vad ska vi göra? Rautasjaurekåtan som skulle bli kvällens mysiga krypin visar sig vara ett stinkande, läckande skal belägrat med sopor. Terrängen runtomkring består av rallarrosor och annan frodig växtlighet i manshöjd och ingen skulle ens drömma om att försöka slå upp sex tält här. "Kåtan är i gott skick och upp till tio personer kan ligga i kåtan" lyder citatet ur Claes Grundstens "På Fjälltur" tryckt 1988. Tjena.

Modfällda lämnar vi den förfallna kåtan för att söka finna en lämplig tältplats i närheten. I besvikelsen över att ha blivit snuvade på det som skulle ha blivit vår mysiga fikakåta glömmer jag alldeles bort att jag befinner mig på en helig plats. Ovanför våra huvuden reser sig berget Viddja med sin imponerande rasbrant Viddjaskredet, som uppkommit efter det att en del av berget lossnat och rasat ner någon gång efter istiden. "Viddja" är samiska för "helig plats" och en bit längre bort vid foten av samma berg, intill sjön Rautasjaures strand, finns en av de mest kända samiska offerplatserna - Rautasjaure offerplats. Att platsen blivit helig förvånas man inte över. Offerhandlingarna ägde rum under en väldig sten och från vår lägerplats liknar den profilen av ett jättehuvud. Vår plan för eftermiddagen var att ta oss till offerplatsen, men det trista vädret gör att planerna snabbt ställs in.

Var är bron? Bron är borta! Eller..? Greger hade ju sett den nyss, på avstånd visserligen, men ändå. Eller var det bara en synvilla? Vi letar desperat efter bron som ska ta oss över Goalkásjohka och vidare upp på leden söderut. Vi vänder och börjar gå tillbaka, tar ut kompassriktning och position med GPS. Terrängen är riktigt besvärlig. Gång på gång fastnar kängorna i vattenfyllda gropar, dolda under lömsk växtlighet. Videt sträcker ut sig likt långa fingrar som griper efter våra ben och någon råkar trampa till ett jordgetingbo. Den här dagen kunde verkligen fått en bättre början. Till slut tvingas vi inse att bron inte finns. Istället vadar vi jåkken och Lena tar ut kompassriktning mot leden. När vi efter timmar i obanad terräng så äntligen hamnar på stigen igen ger vi från oss glädjetjut. Och hoppas att vi kommer att slippa fler adrenalinkickar åtminstone den här dagen.

Tredje dagen på vår vandring blir den längsta på hela turen. Först mysteriet med den försvunna bron där det tog timtal att ta sig ur björkskogen. Resten av dagen tillbringar vi i det ökända knott- och myggstråket på väg mot kåtan i Vuopmegeahci. Stundtals är himlen svart av alla surrande blodsugare. 

Eftermiddag övergår i kväll och våra ben börjar kännas allt tyngre. Ryggsäckarna ligger som blytunga ok över axlarna och kroppen skriker efter vila. Dags att hitta en bra tältplats. Vierrujohka är den strida jåkk som håller vandraren sällskap fram till och förbi Mårmastugan. Jåkken är grumlig av glaciärslam från de talrika glaciärerna runtomkring. Vi vill helst hitta en tältplats med tillgång till annat vatten än Vierrujohkas grumliga och det är inte en helt enkel uppgift. Till slut får jag syn på frodig, grön mossa alldeles ovan jåkken. Kan det finnas dricksvatten där? Vi drar vinstlotten - det visar sig nämligen vara en kallkälla med porlande friskt vatten som kommer direkt ur berget! En rished precis ovanför källan får bli vårt tältläger för dagen.

Man blir hungrig av att vara ute till fjälls. Doften av Pasta Bolognese som puttrar på Trangiaköket är obeskrivligt underbar. Underbar är också smaken av friskt källvatten. Som en extra lyx steker vi pannkakor till efterrätt. Vi äter dem med sylt och smuttar på lite whisky till. Kan livet bli härligare? Det vackra vädret låter oss sitta och kvällsudda nästan fram till midnatt. Det enda som drar ner betyget på den här annars så undersköna tältplatsen är knotteländet. Det är knott nästan överallt - mellan skinkorna när man ska tvätta av sig i jåkken; de slinker in i öron, näsa och mun.

Området kring Mårmastugan lämnar knappast någon oberörd. Karga, sterila blockfält med Vierrujohka som en livsgivande pulsåder väcker sinnena och retar fantasin. Det sägs att Mårmastugan är hemsökt. Att någon eller något i stugan tvingat två fullvuxna karlar att ta till flykten ut i den mörka natten. Huruvida det är sanning eller bara en skröna står skrivet i stjärnorna. Säkert är i alla fall att det känns skönare att ha tältet att sova i när natten kommer.

Med tur och lite skicklighet lyckas vi resa sex tält runt Mårmastugan. En liten plätt nere vid jåkken är röjd, men annars är det ont om plana och sovvänliga ytor. Underlaget är hårt och vi får lägga stenar på tältlinorna eftersom det inte går att få ner några tältpinnar i marken.

Nästa morgon står vi inför en av de största utmaningarna på den här turen. Åtminstone på papperet. Med tung tältpackning på ryggen är Mårmapasset ett kraftprov. Inte oöverkomligt, men det kräver sina svettdroppar. Vi följer Vierrujohka uppströms och tar oss över vattendraget på en snöbräcka. En snabb godispaus och sedan attackerar vi Mårmapasset. Det vackra vädret är som bortblåst och istället hänger gråa regntunga moln över oss. Väl uppe i passet ligger dimman tät och det känns som om man kommit in i en sagovärld. Sikten är noll och vi tar ut en kompasskurs innan vi påbörjar nedstigningen.

Jag funderar på hur man som ledare bäst beter sig när det blir svårorienterat. Daniel berättar en lustig historia som utspelar sig i hans hemland Sydafrika. En grupp under ledning av två guider hade bestigit ett berg och skulle just gå ner igen. Då slog dimman till och guiderna ställdes genast inför ett stort problem. Det fanns bara en säker väg ner och nu var den försvunnen. Det fanns bara en sak att göra - vänta tills dimman lättade. Vilket kunde ta precis hur lång tid som helst. Men det talade de inte om för gruppen. Istället bad de deltagarna sätta sig ner att fika, medan de själva skulle rekognoscera den fortsatta färden. I själva verket gick de bara runt i en cirkel, den ene guiden lade stenar bakom sig som den andre tog bort. Efter en stund lättade dimman och ledarna kunde tala om för deltagarna att de nu hittat rätt väg. Smart drag!

Nedstigningen från Mårmapasset är lång och utdragen. Man vandrar på stenar av varierande storlek och regnet gör dem extra förrädiska. Som tur är kommer solen strax fram och några minuter senare skiner solen från blå himmel. Det finns även fördelar med det nyckfulla fjällvädret!

En stackars ren som tycks ha sprungit upp på ett brant snöfält och inte kan ta sig ner igen upptar våra tankar under lunchpausen. Med kikarens hjälp kan vi följa renens till synes hopplösa kamp att försöka  ta sig i säkerhet. En timme går och djuret har bara lyckats vända sig ungefär 90 grader. Det är så frustrerande att sitta och se på utan att kunna göra något. När vi packar ihop och ger oss iväg står renen kvar alldeles blickstilla.

Under eftermiddagen närmar vi oss Visttasvággi. Vi rundar fjällutlöparen Vassanjunnji och får bevittna en hisnande scenförändring. Stenhorisonten framför oss tar plötsligt slut och långt där nere under våra fötter träder den grönskande Visttasvággi fram. Med blicken kan vi följa hur den likt en orm slingrar sig längre och längre bort mot Nikkaluokta.

En grupp renar som springer ikapp utför en snösluttning är ett annat sällsamt skådespel vi får bevittna samma eftermiddag. Snön formligen sprutar om renarna och de små fjolårskalvarna gör sitt bästa för att hålla jämna steg med de äldre djuren. Vi överraskar några ripor på vår väg ner för backen. Ripungarna kilar iväg i säkerhet medan mamman håller sig blickstilla och spelar död för att avleda uppmärksamheten. Att de inte förstår att vi är ofarliga!

Dagens tältplats vid Vassaloamijávri är slående vacker. Ett närliggande åskväder som lyckligtvis aldrig når fram till oss bidrar med ännu mer dramatik. Åskvädret efterlämnar den mest intensiva regnbåge jag någonsin sett. Turens skönaste dopp tar vi i den grunda och relativt varma sjön. Det är faktiskt så pass varmt att man klarar av att vara kvar i vattnet en ganska bra stund.

Vår tur består av många uppförsbackar och dagen därpå hägrar nästa. Vi ska ner i Visttasvággi för att sedan vandra uppför sluttningen av fjället Palkastak. Visst, det är segt och man får upp flåset, men håller man bara ett lugnt och jämnt tempo så klarar man de flesta backar. Avståndet mellan oss tänjs ut något - men vädret är klart och vackert, så vi ser varandra hela tiden. Emma, jag och Karin håller ungefär samma tempo och vi avverkar backen småpratande om allt möjligt. Andreas med spring i benen har naturligtvis redan kommit upp. Bosse med sina långa ben tar gigantiska kliv och på ett Bosse-steg går det minst tre normalkliv.

När man är ute så här på fjället känner man verkligen att kroppens rätta element är att vara i rörelse. Alla borde få chansen att uppleva den enorma frihetskänslan av att vandra omkring i en sådan underbar miljö. All mat som äts ute på fjället håller gourmetklass. Livet blir så härligt enkelt. Det handlar mest om att hitta en bra lägerplats med närhet till vatten, att få i sig ordentligt med mat och få tillräckligt med sömn. Om man har lust bestiger man en vacker fjälltopp och njuter av utsikten. Men det går lika bra att bara ligga ner raklång på marken och andas frisk fjälluft. Jag längtar INTE hem!

Natten blir regnig och blåsig. Jag vaknar flera gånger av att det rister och skakar i tältet. Ibland tror jag att tältet ska lätta och flyga iväg. När vädrets makter visar sin styrka på det här sättet känner man sig oerhört liten och utsatt. Morgonen blir en otrolig kontrast till den bistra natten. När jag drar ner tältblixtlåset ser jag blå himmel och en spegelblank sjö. Naturligtvis måste jag ut och fotografera.

Någon timme senare sitter vi i tältet med full mundering och väntar på att den häftiga regnskuren ska dra förbi. Att vädret aldrig kan bestämma sig! När vi äntligen kommer iväg skiner åter solen. Vi går ner i Kaskasavagge och sedan uppför fjällklumpen Várdu. 

Tjeuralako är Kebnekaisefjällens stenöken. Alpint, kargt och ogästvänligt - men förföriskt vackert. Darfálglaciären skickar ner kalla vindpustar på oss där vi svettas bland stenblocken. Det är sten, sten och åter sten. Men vid det här laget är vi så vana vid underlaget att det inte bekommer oss. 

Claes Grundsten snålar inte med lovorden när han i sin "På fjälltur" beskriver utsikten från passet mellan Tarfalapakte och Tarfalatjårro. "En grandios scenförändring", kallas det bland annat. Och jag kan bara hålla med. Kontrasten mellan lågfjällslandet åt Kirunahållet och Sveriges mest högalpina område med Kebnekaise Sydtopp, Kaskasapakte, Kaskasatjåkka och alla glaciärer kring Tarfaladalen är verkligen slående. Här blir vi kvar en god stund och fotograferar och utbrister lovord över den skönhet vi just beskådar. För mig är det första gången jag ser Sydtoppen från det här hållet. Några av Sveriges högsta toppar och storslagna glaciärer radas upp framför oss. Just då tänker vi inte på att det är en nedförsbacke kvar innan vi är nere i Tarfaladalen.

Vi har redan betraktat det på avstånd ett tag, åskvädret som pågår för fullt alldeles intill. Det ser ut ungefär som om blixtarna slår ner någonstans i Ladtjovagge, men det är svårt att bedöma. Himlen är hotfullt gråblåsvart. Det är nog bara en tidsfråga innan vi befinner oss mitt i ovädret. Vi avverkar nedförsbacken i rasande fart, eller åtminstone efter bästa förmåga, det är svårt att inte snubbla på det lösa gruset under fötterna. Vi slipper i alla fall halka ner på blöta stenar. Just som vi korsat Tarfalajåkk med hjälp av bron vid forskningsstationen kommer blixtar, dunder och ösregn. Den tilltänkta lägerplatsen vid Grönsjön var mindre än väntat och skulle näppeligen rymma våra sex tält. Så efter lite överläggningar beslutar vi oss för att ta in i STF:s fjällstuga istället.

För att nå STF-stugan måste vi ta oss över jåkken som utgår från Grönsjön. En ganska smal träplanka över jåkken kan användas som bro. Konstruktionen verkar vara ämnad för någon slags mätning av vattenflödet. Regnet har gjort plankan hal och att balansera på den smala plankan med tung tältpackning visar sig bli en pärs för några i gruppen. Turligt nog är det bara en kort bit att gå och snart har hela gruppen tagit sig över. Nu återstår bara en moränrygg och ett vad över Tarfalajåkk innan vi är framme vid stugan. Blixtarna fortsätter att slå ner omkring oss och regnet fortsätter att ösa ner. Jag känner mig ungefär som en soldat som förtvivlat försöker undkomma vinande kulor och dånande explosioner i någon krigsfilm. "Jag bryr mig inte om ifall jag blir blöt", säger Lena som går bakom mig när det blir dags att vada Tarfalajåkk. Inte jag heller. Jag trampar på tvärs över jåkken, struntar i att iskallt vatten sipprar över kängskaftet och letar sig ner i strumporna. Struntar i att det till slut kluckar i kängorna av allt vatten och att allt, precis allt, är surt och blött. När vi öppnar dörren till fjällstugan och värmen slår emot oss är vi räddade.

En topptur är ett måste på en fjällvandring. Dagen därpå är vi några stycken som bestämmer oss för att styra stegen mot Sveriges fjärde högsta topp - Kaskasatjåkka (2076 möh). Berget sägs bjuda på vackrare vyer än självaste Kebnekaise. Det är inte ett särskilt svårbestiget berg, man behöver ingen klätterutrustning utan bara god fjällvana och kondition. För en bestigning kräver ändå en insats på flera timmar i form av uppförsgång i en rasbrant. Sista biten mot toppen vandrar man på en permanent snölega som har formen av en kalott. Personer med svindel bör tänka sig för innan de ger sig på en bestigning, trots att den anses vara lätt. Särskilt klättringen upp från passet mellan Kaskasatjåkka och Tarfalatjåkka är ganska luftig. Det talas till och med om nära döden-upplevelser bland några av dem som kommit lite fel vid scramblingen uppför rasbranten.

Klockan ett på eftermiddagen står vi så äntligen på toppen. Häftigt! Utsikten är precis så där fantastisk som man väntat sig. Långt där nere i de trånga dalgångarna glittrar smaragdgröna sjöar och den vilt högalpina grannen Kaskasapakte bidrar med ännu mer dramatik. Några avtryck med kameran, några nävar choklad och russin, en slurk vatten och sedan är det dags att påbörja den långa nedstigningen.

Vi bestämmer oss för att gå ner i passet mellan Kaskasatjåkka och Tarfalatjåkka och sedan fortsätta upp mot Tarfalatjåkkas topp. Därifråm vandrar vi vidare över den steniga topplatån bort mot Tarfalapakte och sedan ner i passet mellan Tarfalapakte och Darfalcorru. Innan vi hunnit ner i Tarfaladalen börjar det hagla med följd att alla stenar omedelbart blir såphala. Så nedstigningen blir dramatisk...

Trötta men lyckliga inser vi så småningom att även denna topptur har nått sitt slut. Och några dagar sedan är det dags att sätta punkt för hela turen. Adrenalin eller meditation? Eller kanske både och? Det finns nog lika många svar som deltagare på den här turen...

Text och bild: Petra Månström