Kebnekaise, augusti 1996
Årets
traditionella (d.v.s. andra året i rad) alpina fjällvandring
gick till Tarfala. Som framgår av namnet är det inte klättring som är
huvudsaken. Dessa turer vänder sig sig till den vanlige, men lite mer
äventyrlige fjällvandraren. De klättrare som följer med brukar vi skicka
iväg på egna äventyr om de tycker att det blir för tamt.
Efter att ha inrättat vårt basläger i Tarfala kunde övningarna börja. Om
man faller och börjar kana på ett brant snöfält gäller det att få stopp
innan man far ut i något stenröse. Första kvällen ägnades åt olika sätt att
få hejd på en dylik ofrivillig åktur.
Nästa steg är att göra sig vän med
utrustningen. När man går på en glaciär med sprickor som kan vara täckta av
snö måste man gå hopknutna med rep. Repet knyter man inte direkt
runt kroppen, utan fäster det i en sele. Detta görs givetvis med
speciella knutar. För att inte dratta på ändan på hala glaciärer
måste man ha stegjärn på fötterna.
Sen kan man ge sig ut på isen. Första
svårigheten är att gå fyra eller fem personer hopbundna med femtio meter
rep, utan att dra omkull varandra eller få repet så slakt att man trampar
på det. Att trampa på repet med stegjärn är faktiskt inte så fatalt som det
låter men det kostar en öl till turledaren när man är tillbaka i
civilisationen! När replaget någorlunda behärskar detta är det dags att öva
kamraträddning. D.v.s. att dra upp en kompis som fallit ner i en
glaciärspricka.
Följande dag var det sol och strålande
sikt. Det beslöts att vi skulle göra kamvandringen mellan Kebnekaises nord-
och sydtopp. Denna tur börjar med en glaciärvandring över Isfallsglaciären
fram till Halspasset där en brant stigning på snöfält börjar. Det är så
brant att vi placerade ut några snöankare på vägen för att stoppa ett
eventuellt fall. Uppe i halspasset får vi utsikt över Rabots glaciär. Nu
åker stegjärnen ner i ryggsäcken för här börjar ett parti lättare
klättring. Det är inte särskilt svårt ens för nybörjare men kan kännas en
smula luftigt. Vi går på löpande säkring. Det innebär att hela replaget rör
sig samtidigt ungefär som på en glaciär. Repet kopplas till de fasta bultar
som finns här och var längs leden. Efter klättringen kommer man upp på en
platå ett stycke från Nordtoppen. Mellan Nordtoppen och Sydtoppen går en
kam av is och snö. Känslan man får av att vara här måste faktiskt upplevas.
Det är lite som att gå på nocken på ett kyrktak. Det ser kanske inte så
brant ut på bild, men det är det. Den enda egentliga svårigheten är där
snödrivan "vänder" strax innan Sydtoppen. Där tvingas man ut på brantare
snö och höjden är rätt så påtaglig. Nedfarten går via Östra leden.
Dagen efter detta äventyr gick vi ut på Storglaciären och letade
glaciärbrunnar. Dessa uppstår då smältvatten på glaciärens yta letar sig
ner i sprickor och de kan bli nästan hur djupa som helst. De kan jämföras
med enorma badkarsavlopp där vatten forsar ned. Vi hittade en torr brunn
som slutade i en snöpropp ungeför tio meter ned där vi alla blev nedfirade
och upphissade. Resten av dagen ägnades åt isklättring. I brist på frusna
vattenfall fick vi i stället fira ner oss i en spricka och klättra upp. Hem
till tälten och en kort natts sömn.
Nu var det dags för klättrarna att få
sitt. Vi gav oss av tidigt på morgonen och gick runt Tarfalasjön. Därefter
uppför ett brant snöfält mot Liljetoppen. Där gick klättrarna västerut mot
Kaskasapakte. Resten gick österut mot det något högre men mycket
lättbestigna Kaskasatjåkka. Därifrån fortsatte vi över de runda bergen
österut och söderut och gick ned ungefär vid Tarfala vetenskapliga station.
Vi var tillbaka lagom till kvällsmaten. Klättrarna däremot kom tillbaka
klockan halv fem på morgonen. Det tog dem 19,5 timmar att ta sig upp och
tillbaka!
Nästa dag var tänkt att ägnas åt isfallen
på Isfallsglaciären. Ingen av klättrarna var dock så morgonpigg och resten
av gänget föredrog också att ta det lugnt. Så vi bröt lägret och tog oss
ned till Kebnekaise fjällstation för en avslutningsfest.
Foto: ??? (Vem var det som lånade ut bilderna?)
 |
[ Första sidan
]
|